Ugglenatt

Det onda är aktuellt inför mörkrets högtid - Halloween. Har läst ett kapitel om ondska i en bok av psykologen John White där han bland annat skriver så här. Vi dras till det onda då det finns inbyggt i vår innersta natur och vi har alla ett vilddjur i källaren. Det onda är en lust, ett begär som vi absolut vill ha och som aldrig går att tillfredsställa. Att hänge oss åt det onda gör att det till slut tar kontrollen över oss. Det onda fascinerar oss och vi dras till det med njutbara dallringar av skräck. Det kan verka frånstötande men finns trots det nåt levande och betvingande i det. 

Kan detta vara en orsak till att så många tittar på serier med mord på TV och vid Halloweentiden älskar att klä ut sig till monster, djävlar och häxor, undrar jag. Tror säkert att det förhåller sig på det sättet. Men visst mår man bra av skräck..... Så ta fram vilddjuret ur din källare och gläd dej....på höstens högtidsdag.....

2021-10-27 21:36 | 0 kommentarer | Allmänt

Ikväll slogs jag igen av att människor är oerhört konstiga. De har fördomar, förutfattade meningar, anmärker på småsaker som jag inte ens märker. Tanken på dessa människor kom under en gudstjänst jag såg på Youtube. Bland mina vänner och bekanta finns det dom som anmärker på att texten på sångerna inte hörs, mötesledarna har inte bestämt i förväg vad de ska sjunga, det är för stelt och tråkigt och så vidare..... En del kan inte vara med på något sådant här. Att det är ett kristet budskap har ingen betydelse för det är inte den stil de gillar eller är vana vid. 

För mej är detta svårt att förstå - jag kan vara på såväl en katolsk gudstjänst, i svenska kyrkan, i en frikyrka typ Pingst och i ett Livets Ord-sammanhang. Också Hillsong eller andra modernare varianter, om inte det höga ljudet förstör min hörsel för all framtid. Det är bra med variation och vad som passar bra en gång kan vara helt fel en annan gång. Allt beror på humör och omständigheter.

 Men tyvärr verkar jag vara ganska ensam om att trivas i olika sammanhang. Det gör mej både irriterad, arg och ledsen för det finns inte mycket förståelse från mina bekanta för detta. SUCK......

Nu ikväll såg jag ett väckelsemöte på Youtube (vilket hemskt ord va? få av de jag känner skulle sätta sin fot på nåt sånt). Efter en rätt tråkig dag blev jag under denna timme riktigt pigg och inspirerad, bästa stunden på dagen. Men det är ingen idé att dela det med någon. Det gör jag i och för sig här på bloggen, men det är inför en större publik där kanhända någon tycker som jag.

Vill så här på slutet säga att det är både skrämmande och tråkigt att människor är så fruktansvärt enkelspåriga, framförallt kristna som borde tycka att deras tro är viktigare än formerna den presenteras på. Det är inte konstigt att jag tagit avstånd från medlemsskap i någon kyrka då dess medlemmar inte kan tolerera ens andra kristnas gudstjänstformer. 

2021-10-24 22:18 | 0 kommentarer | Min värld

Maranata chockade Sverige på 1960-talet. Denna väckelserörelse lade grunden till en ny typ av kristen evangeliserande populärmusik med musikstilar som country, rockabilly och dansband. Alldeles nyligen kom en bok om historien kring rörelsen. Torbjörn Aronsson har skrivit den. Donald Bergagård var en av Maranatas förgrundsgestalter.

Maranatas möten hölls inte i kyrkor utan i Folkets Hus, folkparker och idrottshallar. Det frikyrkliga etablissemanget tog avstånd från den nya rörelsen. Naturligtvis - så här har vi ju aldrig gjort förut. Konstigt att flertalet röresler stelnar med tiden. Tack och lov kommer det nya församlingsbildningar även idag. Något som jag tycker är intressant är att Maranata lockade minoritetsgrupper som resandefolket, finlandssvenskarna, och samerna.  

Målle Lindberg blev också känd inom rörelsen. En mycket uppmärksammad händelse var då Målle sänktes ner från ett flygplan till ett tältmöte i Örnsköldsvik. Idag finns, vad jag vet, knappast någon Maranataförsamling i Sverige mer än i Stockholm. Vetlanda och Jönköpings fria församlingar är tydligen en fortsättning av tidigare Maranataförsamlingar. 

Men Målle har hållit igång genom åren tillsammans med sina släktingar, Siwerth, Nenne och Emilia Lindberg med flera. 

2021-10-23 16:00 | 0 kommentarer

Svampletare - nej det har jag aldrig varit. Leta svamp och bär är ingenting för mej, tråkigt och glädjedödande. Men Kerstin Oderhem, missionsföreståndare i EFS, har gett en annan syn på denna trista sysselsättning. Hon ser "sökandet efter svamp som en skattjakt utan given utgång på vad hon ska hitta". Hennes idé blir då att kristna skulle vara som svampletare i Guds rike. Gud har gett oss männniskor som skatter åt varandra, säger hon. Kerstin Oderhem: "Tänk om vi var skattletare som sökte efter människor med Guds blick". 

För mej låter detta oändligt mycket mer spännande än att gå i skogen och få ont i kroppen efter svampletande djupt ner i mossan. Så låt oss ge oss av och hitta behoven hos människor och i samhället.... Let´s go.....  

2021-10-21 22:28 | 0 kommentarer | Kristet

Ibland förstår jag att det är bäst att inte bry sig om det som händer i ens närhet. Min mening är annars motsatsen - att man ska kolla upp hur det är med människor i sin omgivning. Men, nää, igår förstod jag - det ska man inte göra. Reaktionen som blev signalerade ungefär: det här har du inte med att göra, fråga inte mer. Sorgligt att en storstadsföreteelse har spridit sig till en liten plats som Tibro. Det är till att leva i sin egen bubbla och ta avstånd från det som finns runt omkring. 

2021-10-19 12:17 | 0 kommentarer | Min värld